Det som tidigare var ett kort och balanserat NDA på några få sidor har i vissa projekt vuxit till omfattande dokument med villkor hämtade från helt andra marknader och rättssystem. Livslånga sekretessåtaganden. Ensidiga ansvarsbestämmelser. Begränsningar som i praktiken gör det svårt att bedriva normal verksamhet. I vissa fall även krav på att tvister skall avgöras i utländska skiljeförfaranden eller enligt annan lagstiftning än svensk rätt.
I Sverige finns generellt en stark tradition av proportionalitet och balans i kommersiella avtal. Ett sekretessavtal skall skydda känslig information, men det skall också vara praktiskt möjligt att leva med över tid. När sekretesskraven blir alltför långtgående riskerar de istället att skapa osäkerhet, bromsa samarbeten och flytta fokus från affären till juridiken.
Vi ser fler och fler exempel där både stora och små leverantörer och konsulter skriver på avtal utan att fullt ut förstå konsekvenserna. Inte sällan därför att avtalet presenteras i ett skede av processen där det uppfattas som en administrativ formalitet. Först senare uppstår frågor kring ansvar, informationshantering eller vilka rättigheter som faktiskt begränsats.
Det betyder inte att internationella sekretesskrav är fel. I många projekt finns legitima behov av hög säkerhet, särskilt inom energi, försvar, datacenter och avancerad industri. Men precis som med EPC- och EPCM-kontrakt behöver villkoren översättas till den lokala marknaden och projektets faktiska riskbild.
För beställare handlar det om att förstå hur långtgående krav påverkar marknadens vilja att delta i projektet. För leverantörer handlar det om att våga ställa frågor, förstå riskerna och identifiera vilka villkor som faktiskt behöver diskuteras innan pennan sätts mot pappret.
I slutändan är sekretessavtal en del av projektets affärskultur. Och precis som i andra delar av bygg- och fastighetsbranschen blir resultaten oftast bäst när internationella arbetssätt kombineras med en förståelse för svenska förutsättningar, snarare än kopieras rakt av.
