Kritik mot ”fullfjädrad samverkan” (a la Byggherrarnas modell) finns. Beställare tycker att entreprenörerna ofta har ett övertag och kör över beställaren. Det är svårt att veta vad det kommer att kosta när beslut om investeringen ska tas eftersom entreprenören oftast inte lämnar något pris för hela entreprenaden inför fas 1. Systemet med en riktkostnad som sätts i fas 1 och kostnader i fas 2 som regleras löpande med en fast del för arvode och centrala kostnader upplevs inte heller fungera med en dragkamp om vad som ska vara fast eller rörligt. Partnering har också uppfattats som ett sätt för entreprenörer att slippa lägga pengar på att ta fram offertkalkyler, speciellt under den högkonjunktur som rådde i samhällsbyggnadsbranschen under många år.
Problemen med partnering har i en del fall lett till att beställaren har känt sig tvungen att avbryta efter fas 1 (projektering) för att välja annan entreprenör för genomförandet i fas 2 eller dela upp entreprenaden i flera delar. Ett nyligt exempel på detta är Gryaab i Göteborg som inte kommer att fortsätta samverkansentreprenaden om Nya Rya reningsverk utan dela upp genomförandet i olika entreprenader.
I sanningens namn ska det väl sägas att många byggherrar inte riktigt förstått vad som krävs av beställarorganisationen i form av resurser och kompetens för att kunna genomföra ett samverkansprojekt. Men faktum kvarstår – ibland är det avgörande att få in entreprenörens röst och erfarenhet tidigt i projektet (typiskt i program- eller systemhandlingsskedet), inte minst för att säkerställa byggbarhet. Vill man inte köra ”fullfjädrad partnering” så finns det andra modeller för utökad samverkan;
Tidig entreprenörsmedverkan (Eng: Early Contractor Involvement) – En samverkansmodell där entreprenören involveras redan i program- eller systemhandlingsskedet. Syftet är att dra nytta av entreprenörens praktiska erfarenhet och produktionskunskap under projekteringen, vilket kan leda till ökad innovation, bättre kvalitet och effektivare byggprocess. På den svenska marknaden har det hos vissa beställare utvecklats till att bli en slags lightversion av partnering där man oftast inte reglerar kostnader i genomförandefasen utan sätter ett fast pris för Fas 2, men det finns inga entydiga definitioner.
En Guaranteed Maximum Price-modell (GMP) eller vad vi på svenska kanske skulle kunna kalla för Tidig entreprenörsmedverkan med takpris för ett byggprojekt innebär att entreprenören och beställaren i förväg kommer överens om ett takpris – det vill säga det högsta belopp som projektet får kosta. Entreprenören får ersättning för sina faktiska kostnader (exempelvis material, arbete och underentreprenörer) samt ett överenskommet arvode, men den totala ersättningen får aldrig överskrida det garanterade takpriset, såvida inte parterna godkänner en ändringsorder för utökad omfattning. Projektet delas likt Partnering upp i en Fas 1 och en Fas 2 och ibland finns det incitament med målet att takpriset ska underskridas. Flera stora industriella investeringar, till exempel vid byggandet av Volvo AB:s nya fabrik i Mexiko, använder sig av denna affärsmodell.
Utökad samverkan så som Byggherrarna definierat denna affärsmodell har absolut sin plats på den svenska marknaden men som alltid så behöver man som beställare noga överväga val av affärsmodell för sin investering i ett byggnadsverk och vår erfarenhet på Coreco är att det är viktigt att tidigt involvera de som är berörda i beställarorganisationen och se vilka affärsmodeller som kan vara aktuella för projektet. Coreco har genom åren lotsat fram många beställare till rätt affärsmodell och det kan vara bra att få någon utomståendes ögon på val av affärsmodell.
